Annat skrivet av Åsa

 

 

Här har vi försökt att hitta texter  av Åsa som inte återfinns i hennes böcker. De två första från DN på 70 och 80 talet.

Skall fallet aldrig ta slut. DN 14 juni 1975:dn 14jun75.jpgDu! sa kålmasken föraktfullt. Vem är du?
Lewis Carrol

ÅSA SKALL INTE göra så, Åsa skall böja sig åt andra hållet — höfter fäst!
Titta på Mona!
Jag var blåsippstatist i första klassen och jag stod tillsammans med de andra barnen, utan sångröst, i en ring och vaggade fram och tillbaka. Vi skulle graciöst bölja för vinden. Men jag bröt hela tiden rytmen genom att böja mig åt fel håll.
Jag hade mycket svårt att följa uppmaningar och överhuvudtaget fatta vad folk sa till mig (hade dom inte pekat ut gröna tavlan för mig i skolan hade jag inte sett den.) Jag tittade bara i golvet, på bänklocket eller på mina naglar.
Min 2-meters lärarinna var både arg och full i skratt. Hon fattade ett hårt grepp om mina axlar och försökte böja mig åt rätt håll men hon kunde inte böja mig alls för kroppen var alldeles stel. Jag var blodröd och svettig och kunde inte längre se tydligt. Jag gjorde ju precis som Mona. Jag böjde mig ju åt samma håll som hon! Varför flabbade alla som dårar, vad var det för fel? Där stod jag och vaggade fram och tillbaka ned händerna i sidorna (kräppappersblommorna att ha i håret var inte färdiga än)
och för varje rörelse jag gjorde växte skrattsalvorna från både dem som stod omkring mig och dem som satt nere i klassrummet. Jag tänkte: jag skall dö jagskall dö jag skall dö. Jag kommer att försvinna genom golvet de kommer att bli förvånade (på grund av mig) de kommer att bli skrämda.
Långt om länge fick de mig att begripa. Jag skulle inte böja mig som Mona utan tvärtemot Mona. Jag hade hela tiden krampaktigt betett mig som Monas spegel-bild. Allting i skolan och i frökens koreografiska kompositioner var fullt av finesser. Vilda blåsippor vajande på ängen. Jag klarade det till sist. Jag föll inte ens i gråt (det var det absolut värsta som kunde hänt mig i skolan – jag tror till och med att det skulle varit värre än att kissa på sig) Inte ens när jag föll baklänges nerför skoltrappan och slog bakhuvudet i asfalten grät jag. Förstenad av värdighet kröp jag halvblind uppgör trappan med min vitgrå axelremsväska i plast släpande efter.
Jag var ett patetiskt barn.
En gång (vi befinner oss fortfarande i första klassen) kom en främmande man in i klassrummet och frågade efter mig. Fröken nickade åt mig och sa att jag skulle följa med den där mannen som var klädd i någon slags randig kostym. Jag blev fruktansvärt rädd. När han stängt dörren bakom oss sa han bara ”Kom nu” och satte iväg. Jag följde efter på passande avstånd. Han låste upp en liten konstig dörr under trappan som gick upp till andra våningen. Vi kom ner i en mycket brant källartrappa. Det luktade damm och instängt. Det var nästan så att det kliade i näsan. Nedanför trappan bredde en jättelik gråputsad källare ut sig. Korridorerna var låga i taket och ringlade iväg åt alla håll. allt var cementfärgat och utan fönster (kanske fanns det en liten glugg någonstans men jag såg ingen) Vi gick genom otaliga skuggfyllda korridorer. våra steg ekade ödsligt. Mannen sa inte ett ord.
Jag vågade inte svälja när jag tänkte på att allt detta dolt sig under mina fötter när jag suttit uppe i det ljusa klassrummet och läst mitt ABC och pusslat med mina utklippta pappersbokstäver. Långt om länge nådde vi fram till en liten dörr i slutet av en korridor. Mannen låste upp och tände i taket. (mina händer var blålila) där inne fanns ett bord och två stolar. Det såg verkligen ut som en lokal för hemliga sammankomster. Mannen sa åt mig att sätta mig (jag tror att jag hade ett par byxor den dan i ett grått ylletyg med små bruna noppror invävda och de stacks)
”Jaha” sa mannen formellt. Jag har hört att du läspar och skorrar litegrann. Nu tycker jag att du och jag skall lära oss att säga sss och rrr. Säj…
SKAMMEN. Denna människa som drog mig som 7-åring genom ett underjordiskt helvete, utan att fråga efter om jag visste, utan att vända sig om för att kolla att jag inte var borttappad i något hål eller skrymsle, utan att fråga om han kanske gick för fort på sina 3 gånger så långa ben – denna människa hade jag följt utan att protestera och när vi väl kommit helskinnade fram inleder han (utan att ens ha frågat vad jag hette) med att kritisera mitt sätt att tala.
Jag minns inte sen. Jo, jag hörde steg ute i korridoren.
Det fanns någon annan därute..

 

17 år EFTERÅT sitter jag och skriver om detta, förmodligen för att illustrera någonting , ”berättar om händelser och upplevelser som gett dem en stöt och kanske påverkat deras skrivande” står det härovanför. Det är alltså vad jag skall göra.
Vad har inte påverkat mitt skivande kan jag fråga mig själv. Frågeställningen får mig att tänka på en tavla jag sett i ett galleri. Den föreställer stenar på en strand. Eller en strand av stenar. Varje sten är detaljerat återgiven. Men tavlan kan på något sätt inte ses just därför att den är detaljerad. Den består av ett myller av exaktheter som inget öga orkar ta in. Man kan inte uppleva stranden genom varje sten, lika lite som man kan uppleva ljus genom att stirra rakt in i solen. Jag kan inte ta ut några bestämda upplevelser och säga ”detta gjorde att jag började skriva”. Jag skrev tex mycket som barn, mest för att bli världens ende Nobelpristagare under 15 – det skulle vara något att trycka ner i halsen på en och annan. Jag skrev ett halvt kapitel om ”Hemligheten” där någon gav upp ett ohyggligt skrik i en gränd och där huvudpersonen i ena meningen åkte taxi och i den andra diligens. Jag skrev ett kapitel på en roman om misslyckat cirkusfolk, två om en flicka som var blind och dövstum och hemlös etc etc. Allt detta är smålustigt, typiskt och konventionellt från en skrivares barndom. Nästan äckligt. jag får ett mycket starkt motstånd mot att skriva om detta. Vaffan det angår väl inte er! Jag vill dra mig tillbaka. Sluta här och ta mig en cykeltur. Men det kanske skulle bli för snöpligt (jag skulle kanske inte ens få något betalt då – vilket jag hoppas att jag får). Det är viktigt med ett snyggt och övertänkt slut.

Vad är det som får en att från barndomens halva och en och halva och två inspirerade och sedan bortglömda kapitel plötsligt gå vidare och skriva något helt – något som har både början och slut? Är det bara för att ”jag skall nog visa dom” eller är det så att ju mer liv man får, ju äldre man blir desto mer akut blir behovet av rehabilitering? Ju äldre man blir desto mer börjar man som författare försiktigt närma sig ”verkligheten”. Å andra sidan är jag osäker på mig själv och min egen upplevelse. Det är en tolkningsfråga.
Tillbaka till min barndom: Jag tyckte mycket om bilderböcker. Bilderna fick gärna vara glansiga och ha en stark lukt av klister. (Innan jag började att titta på bilderna i en bok eller serietidning satte jag alltid pappret intill näsan och luktade noggrant.) Ingående studerade jag bilderna i Pelles nya kläder – texten struntade jag fullständigt i. Till sist återstod för mig bara en enda bild: Pelle ligger på oskyddade knän i ett stort nässelland och drar upp vidriga nässlor med bara händerna. Jag visste mycket väl hur nässlor kändes för en av mina lekkamrater hade en gång knuffat mig hel och hållen rakt in i ett präktigt nässelstånd. Jag kunde sitta länge och titta på bilden och rysa med Pellestackaren. Bilden förföljde mig länge som ett förkroppsligande av grymheten.
Som vuxen råkade jag bläddra i boken och hittade bilden eller rättare sagt bilderna för jag tror det är två stycken. Det visade sig då att det var Pelles snälla gamla mor- eller farmor som lät Pelle plocka lite potatis (eller något sånt) för att han skulle få ihop till sin nya svid. Bilder var genomvänliga som alltid hos Elsa Beskow. Var det jag som varit perverterad? En annan gång råkade jag titta på en serieruta i ICA-bladet och hade nardrömmar i åratal. Rutan var övervägande svart och skulle tydligen illustrera mörker. Det satt en pojke under ett bord i detta mörker har jag för mig. Naturligtvis uppfattade jag det som om han var utsatt för en namnlös fasa för det var ju så mörkt. Nu efteråt misstänker jag att han bara ropade på sin hund.
Serierna i ICA har väl aldrig varit särskilt farliga och var det nog inte på 50-talet heller. Jag var livrädd för Mumintrollen när jag var riktigt liten – för att de såg så konstiga ut, flera av figurerna liknade ondskefulla insekter.

Jag missförstår. Fortfarande är det så – jag är så rädd att inte förstå att jag koncentrerar mig på folks röster till den grad att jag till sist inte hör vad de säger. Vissa människor har läs-och skrivsvårigheter de är ordblinda. Jag förstår ofta inte vad jag hör. Jag är ett enda stort öra, griper förtvivlat efter ljuden för att hinna samordna dem innan det blir kaos. Telefonen får mig att känna mig som en stenåldersmänniska – plötsligt dyker det bara upp en lugn röst utan kropp från ingenstans.
Folk brukar säga att jag är en god lyssnare. Ta tex ordet bil. vänder man på det blir det lib. Säger mig ingenting. Men ibland blir ordet ”bil” lika likgiltigt som ordet ”lib”. Då förstår jag inte sambandet mellan ”bil” och den här grejen med hjul. Det kan ju hända med ens eget namn, att det blir likgiltigt. Åsa – asÅ. Jasså? vad har det med mig att göra?
Sen är det en sån opraktisk sak att jag ofta glömmer av vanliga, vardagliga ord och uttryck. Jag får fråga om igen? ”hur heter det?”, ”vad säger man?” jag kan på en kort stund strypa ett samtal på det sättet. Kanske är det en reaktion? ett sätt att sätta sig på tvären.
När man var barn tvingade dom ofta en att prata. Men vad gav dom en att lyssna på?

Just det
Just det
Just det
säger jag ofta. Eller egentligen ”juss de” Alla ord borde ha citationstecken eftersom alla ord är citat.
(En natt 1969 drömde jag att jag mötte HC Andersen. Jag befann mig i en miniatyrstad som jag själv varit med om att bygga, en Den gamle by där husen var mycket ålderdomliga med branta tak och bruna väggar fulla av snickarglädje. Staden låg vid en kanal. Plötsligt var staden stor eller jag liten och jag hörde att en av mina vänner gift sig och flyttat in i ett av husen. Själv bodde jag ingenstans. Jag sprang omkring i staden och lurade av folk pengar. Jag sålde stora balar som jag stulit nere i hamnen till godtrogna. Då och då roade jag mig med att vräka järnskrot i kanalen. Så tröttnade jag och beslöt att sticka till en annan plats. Jag hoppade på en flodbåt och följde med den nerför kanalen. Ingen visste vart vi var på väg. Vid relingen stod en skranglig långnäst man i frack och dammig hög hatt. Solen lyste på honom. Vi talade ingående med varandra utan ord och utan att röra på läpparna.
Han hade mycket vänliga ögon)

Jag var redan vuxen när jag fick Alice i Underlandet & Spegellandet i min hand. Jag hade naturligtvis hört talas om dom och alltid betraktat dom som något suspekt och mossigt anglosaxiskt. Min vana trogen tittade jag först bara på bilderna av Punsch-tecknaren John Tenniel. Alice framställs som en liten gyllenblond Lolita med kraftig ögonmakeup. Hon hade en randig klänning och ett trevligt litet förkläde. Svarta lack-dojor. Hon gjorde ett lite degenererat intryck till och med mitt ibland alla frackklädda kaniner och pumpskallar. Sen började jag läsa och upptäckte att det här handlade om en ovanligt kraftfull och rådig personlighet.
Alice förmådde handskas med sina tvångstankar. Hennes uppträdande är helt enkelt föredömligt. Hon grips inte av panik ens när hon blir 3 meter lång och får en hals som en giraff. När hon drabbas av en vanlig mardröm – proportionerna förskjuts, Alice sitter jättelik framför en pytteliten dörr (eller: Alice sitter liten framför en ännu mindre dörr) bryter hon inte samman. Hon drunknar inte i tårfloden som alla andra dumma viktorianska ungar ty hon kan simma. Det finns något befriande i dessa böcker skrivna av en småflicksfixerad engelsk matematiker. De är fulla av terapeutiska råd. Utan tvivel beundrade han själv Alice. Figurerna som omger Alice har faktiskt (trots sina hallucinatoriska uppdykanden en viss charm) Lite drönaraktiga kanske inte särskilt målmedvetna men nästan alltid sångkunniga.

På vintern när vår jord är vit
då sjunger jag min första bit—
Om våren ibland gröna stenar
ska jag förklara vad jag menar.

Det finns en del andra författare som betytt en del för mig (förmodligen 100tals), tex Edgar Allan Poe. Jag beundrar honom för hans sätt att bygga upp en historia – och ta isär den.
Peter Handke, moderna västtysk författare född 1942. Han skriver om hur lätt verkligheten blir abstrakt.

Det är med mitt ”författarskap” som med tavlan jag nämnde i början. Jag tar in för mycket i motivet, allt skall med för att ingen skall missförstå. Naturligtvis är det just det man gör.
Synfältet är begränsat.
I min bok ”Tillflyktens hus (våren 75) tolkas genomgående slutet som positivt, som ett ”tillfrisknande” en ”befrielse”. Jag har inte avsett något positivt slut.
Slutet är ”olyckligt”
”Neråt, neråt, neråt. Skulle fallet aldrig ta slut?” frågar sig Alice när hon singlar ner genom brunnen.
Ska fallet aldrig ta slut?

 

Klippet. DN 2 november 80.

dn 2 nov 80
Hon hade varit på arbetsförmedlingen och fått sitt första riktiga feriejobb.
Förut hade hon varit springflicka men det räknades inte.
Det här var ett arbete. Passupp på en Kem-bar för hundra kronor i veckan.
Hon tyckte att hon hade haft en verklig tur.
Det var säkert ett av de bästa jobben för en i hennes ålder. Hon var fyllda 14 så
de kunde inte säga något.
De hade tyckt att hon var snygg förstås. Hon hade haft den snäva kjolen och en skär ryschblus. Ryschen hade suttit så att brösten hade sett stora ut. Höga klackar hade hon haft också.
Förra årets examenskor. Och hon hade snygga ben. Den saken var klar.
Hon hade fått en lapp på förmedlingen och blivit tillsagd att gå direkt till Kem.baren och anmäla sig. Det var en liten trång lokal med några få tvättmaskiner som låg mitt emellan ett konditori och en tobaksaffär. Det säregna oset från kemikalierna och fläckurtagningsmedlen hade gjort henne lite tung i huvudet när hon kommit innanför dörren.
Personalutrymmet låg i källaren. Där fanns en toalett, en kokplatta, ett bord stolar och en liten byrå som användes som skrivbord. Innehavaren var en medelålders man med tjocka läppar, kortvuxen och lite lönnfet. Han var rakt på sak. Hon skulle morgonstäda, koka kaffe, diska, sortera tvätt, packa in den färdiga tvätten i paket och eftermiddagsstäda. Lönen, ett hundra kronor i veckan, skulle komma att utbetalas på fredagar mot kvitto. Förutom fritt kaffe med bullhalva en gång om dagen skulle hon få en halvtimme för lunch. De skakade hand och presenterades för innehavarens fru och svärdotter som utgjorde resten av personalen. Men de ovana ångorna och tanken på hundralappen hon skulle få varje fredag gjorde att hon inte kunde erinra sig deras ansikten när hon kommit utanför affären. Ett ögonblick gick det ett stråk av skräck igenom henne vid tanken på att hon skulle beblanda sig med främmande människor och ta emot deras pengar och utsätta sig för deras auktoritet. Men hon försökte tränga tillbaka rädslan och helt enkelt omvandla den till framtidstro. Det var ”utvecklingen”. Man kunde inte ha ett jobb utan att vara någon.

MEN I OCH för sig var detta mer än ett jobb. Det var inledningen till Klippet. Till de stora pengarna.
Vad hon behövde var ju en social mask för att hon i lugn och ro skulle få realisera sin idé. Ingen skulle tjata och fråga i onödan när hon gjorde sina åtta timmar. Modern kunde inget invända. Hon var ju inte en sån som gick och drog eller stod och hängde borta vid korvkiosken. Hon var en sån som kunde göra saker i verkligheten. Kanske skulle hon köpa några wienerbröd till kaffet för att fira? Om pengarna räckte? Men så började hon tänka på sitt projekt och blev illamående av otålighet. Den lilla blå anteckningsboken som hon hade stulit i skolan låg gömd under madrassen. Hon måste koncentrera sig. Inte glömma något. Modern skulle inte invigas förrän projektet krönts med framgång. Förrän hon kunde visa upp ett verkligt vetenskapligt RESULTAT

MODERN och hon åt middag vid köksbordet.
-Det var redigt av dig att skaffa ett jobb Susanne. Jag har köpt bakelser till kaffet.
-Jag får hundra kronor i veckan.
-Det är bra. Det är duktigt. Hon förstod sig inte på modern. Alla visioner verkade vara instängda bakom en bekymrad panna. Hon liksom tappade blicken om man inte höll henne under sträng uppsikt.
Susanne viste att det var hon som skulle få laga kaffet. Efter middagen gick moderna alltid in i rummet och la sig att vila på soffan som hon sov i om natten. Fötterna som hade stora bulnader vid stortålederna la hon högt på kuddar. Det andra rummet hade Susanne för sig själv.
Susanne skulle brygga kaffe som vanligt och hälla det på en TV-termos och gå in och väcka modern.
De skulle äta bakelserna och se på Aktuellt.

Det var en varm kväll. Det var i mitten av juni och mycket ljust ute. Susanne tyckte att det var något obscent över ljuset som om Gud försökte kila på henne i smyg. Hon hade bara bh och trosor på sig och han var väl en gammal snuskhummer som alla andra. Hon skulle strax dra ner rullgardinen. Framför henne låg den blå anteckningsboken. Hon hade börjat svettas i händerna. Nu kände hon nervositeten välla upp. förvänta. Hon hade alltid haft många ideer men den här var nog den bästa för den kunde intressera andra. Hon reste sig och drog ner rullgardinen. Så drog hon ut den översta byrålådan och tog upp en ask invirad i silkepapper och två små glasflaskor. Hon radade upp alltihop framför sig. Hon öppnade anteckningsboken. Där stod ett enda ord skrivet med rödpenna och understruket med ett streck: Ögonfranstransplantation. I asken låg ett par lösögonfransar och en tub klister. Den ena flaskan innehöll ricinolja och den andra ett uringult gödningsmedel för ögonfransar som hon köpt på postorder.
Hon torkade av de svettiga händerna på sängöverkastet och började klämma ut klister på ögonfransarnas söm. Sen tryckte hon fast dem med en liten plastpinne. det var speciellt svårt i ögonvrårna, trots att hon tränat på det innan. Hon strök lite klister ovanpå sömmen också. Det sved i i ögonlocket. Hon hade klippt fransar lite ojämna med en nagelsax för att det skulle se naturligare ut. Men intrycket blev ändå dramatiskt. Ögonen verkade jättelika och kolsvarta. Hon hade tänkt på allt och köpt ett par billiga solglasögon på Tempo. Hon tog upp rödpennan och skrev i anteckningsboken:
Projektet påbörjat. Den 14 juni 1965.
Ur en necessär tog hon fram en liten mascarapensel och penslade sina egna och de lösa ögonfransarna först med ricinolja och sen med den gula ögonfransgödningen. och hon skrev i boken:
Medel tillsatt för att förhindra bortstötningstendenser.
Efteråt satt hon alldeles stilla. Stod hon bara ut med de lösa ögonfransarna tillräckligt länge och om de inte ramlade av första natten så måste de enkelt växa ihop med hennes egna. Fransarna var av äkta hår och hon hade sparat länge till dem. Hon kände hur hennes egna ögonfransar, ja alla hennes egna celler kliade lite av förvåning. Men det skulle ge med sig. Det kunde väl inte vara så svårt att acceptera lite nytt hår. Och sen, när hon kunde presentera resultatet, de sammanväxta stråna och en detaljerad vetenskaplig uppsats om själva metoden, då skulle hon sälja rätten till någon skönhetssalong. 50.000 var vad hon räknade med att få. 50.000 kronor till henne och modern. Skulle hon behöva betala skatt när hon var så ung? Hon var ju nästan liten i ett sånt här sammanhang. Skattemyndighterna borde räkna henne som ett barn. det MÅSTE lyckas. Hon skulle göra en upptäckt. Precis som Einstein. Vad var det nu han hade upptäckt? Hon skulle kanske bli inbjuden att hålla föreläsningar. Vetenskapsmän och läkare skulle lyssna på henne. Och kosmetologer förstås, men de var ju inte så viktiga. Hon skulle fylla hela aulor. Hon skulle få skärpa sig och tala tydligt så att de inte vrålade ”Högre!” som de alltid gjorde när hon läste uttalsprov ur engelskaboken i skolan. Och alla skulle undra över att hon som var så söt kunde vara så smart. Det skulle ge dem något att tänka på. Det var härligt att ha något som inte syntes utanpå. Att ha ”kvalitéer”.

NÄSTA DAG var första dan på jobbet. Hon kom flera minuter i. Hon hade sina högklackade skor och hade glömt att ta ett byte. Hon fick låna ett par tofflor. Som arbetskläder hade hon en av moderns bomullsrockar. Den var gulblommig. Ögonfransarna satt kvar. Det hade strömmat som varm honung genom henne framför badrumsspegeln. Hon hade haft bråttom och undvikit att se på modern.
På vägen till jobbet hade hon haft solglasögonen. Hon hade inte satt på någon mascara utan bara lite grön ögonskugga för att sömmen inte skulle synas så tydligt. Det första hon skulle göra var att lägga polletter i maskinerna. Sen skulle hon skura trappan till butiken. Det var en kalkstenstrappa och den skulle skuras varje dag. Susanne tyckte att det var dumt. Att skura en trappa som låg utomhus var nästan som att skura trottoaren. Hon hällde varmvatten over trappstegen. Det rann i rännilar över trappkanterna. Och så skura. Hon tyckte att folk tittade. Hade hon inte haft ögonfransarna skulle hon ha känt sig som ett hjon. Förmiddagskaffet låg helt och hållet på henne. Hon fick pengar för att gå in i konditoriet bredvid och köpa två franska. Sen visade det sig att hon skulle koka kaffet. Hon hade aldrig kokt kaffe i hela sitt liv. Bara bryggt. Det var gammalmodigt att koka kaffe. Dessutom var det farligt. Hon hade hört att om man la bönor i kokande vatten blev brygden så stark att den kunde explodera. Franskorna skulle delas i fyra halvor. En åt dem var. Smöret var alltid halvsmält. Man fick inget pålägg. De åt för det mesta två och två. Butiken fick inte se tom ut. Men innehavaren satte sig sällan ner. Han gick omkring med kaffekoppen och gjorde energiska gester med den lediga vänsterhandensamtidigt som han hela tiden talade.
Susanne fick lära sig att sortera tvätten. Vad som kunde läggas i samma maskin och vad som skulle skickas till press efteråt. Sara, innehavarens svärdotter lärde henne vilka vätskor man använde till olika typer av fläckar. Hur man skulle fukta fläcken och gnida cirklande med en mjuk trasa. Stanken från kemikalierna var fruktansvärd och i rummet bakom maskinerna, där också diskbänken stod,
fanns något som liknade en ångpannecentral. Luften därinne var disig av maskinernas avgaser.
På lunchen gick hon och satte sig på en bänk i närheten. Hon orkade inte äta något. Strax innan hon slutade på eftermiddagen skulle hon svabba butiksgolvet. Hon tog av sig barfota för att svalka fotsulorna mot de våta plattorna. Innehavaren kom och sa åt henne att ta på sig tofflorna igen.
Som om hon hade förorenat på hans golv.
När hon kom hem var fötterna så ömma att hon måste sitta i fotbad. Tänk om hennes fötter skulle bli som moderns? På kvällen när hon skulle gå och lägga sig såg hon att fransarna börjat lossna i vrårna. Hon satte dit lite mer klister och penslade fransarna med ricinolja och gödningsmedel.
Hon skrev noggrant upp allting i den blå anteckningsboken. Till exempel ”Ett halvt gram ricinolja tillsatt transplantationsobjektet.” Eller var gram fel mått? Skulle det vara milliliter istället? Man kanske skulle skriva objekt-en.
Hon fick ta reda på det.

PÅ FREDAGEN fick hon sin första lön redan till lunch. När hon hade signerat kvittot gick hon direkt till Domus och köpte ett par skära pärlörhängen, ett tvåfärgar läppstift, nagelbandskräm och en flaska LDH-lotion. Till slut köpte hon nya Svensk Damtidning för att läsa om Britt Ekland som hade varit gift med Peter Sellers. Det var olika artiklar varje vecka. Ena veckan handlade det om hennes juveler. Nästa vecka om hennes garderob. Eller om hennes olika hus. Det var en flicka som verkligen kommit upp sig. Det gjorde ont i Susanne. Ibland blev nästan läskunnigheten en plåga. Möjligheterna föreföll outtömliga. Men ibland verkade det väl slumpartat. Folk blev upptäckta när de var ute och handlade mjölk. Det borde finnas en linje. Ett mönster som gick att upptäcka och sammanställa rent vetenskapligt. Hon kom flera minuter försent tillbaka till jobbet.

På lördagen och söndagen tog modern och hon spårvagn och buss ut till badstranden. Hon kunde ha solglasögon på sig mesta tiden. Det hade börjat att svida lite i ögonlocken varje dag.
På måndagen när hon vaknade regnade det. Ena ögonfransen hängde och dinglade över ögat. Hon blev desperat. tog fram tuben med Karlssons klister, smetade tjockt med klister på en mascaraborste och penslade sina egna och de läsa ögonfransarna om och om igen. Till sist såg det ut som om de var glaserade. Ögonen började rinna men det gick över. Hon kom iväg sent, sprang sista biten och trampade sönder ena klacken på sina högklackade skor. Innehavaren drog demonstrativt upp sin klocka när hon kom flåsande in genom dörren.
Dagarna gick. Hur hon än försökte kom hon alltid lite försent på mornarna. Hon intalade sig att hon skulle stanna lite lite längre istället men hur det nu är var så var hon ändå på väg ut genom dörren flera minuter i. Innehavaren klagade . Han satt förresten alltid och skrev fakturor vid den lilla byrån i källaren. När hon skulle hämta besticken som låg i översta byrålådan reste han sig inte utan särade bara på benen så att hon fick rota fram skedar och smörknivar mellan låren på honom. Hon tyckte att det var äckligt. Ibland rodnade hon av förödmjukelse. En sån snuskig gubbjävel. Fast egentligen tänkte han bara på att utvidga firman. Han pratade om att köpa tvättmaskiner från Amerika. Slå ut väggen till affären bredvid. Det gällde att bestämma sig snabbt. Tillfället skulle inte komma tillbaka.
Han gick fram och tillbaka när de drack kaffe och pratade myndigt. Frun tuggade och tittade ner i bordet. Tog upp smulor med ett fuktat pekfinger.
–Vad du har blivit solbränd sa han till Susanne. Så fin så. Susanne blev rasande på den pladdrande innehavaren. Gubbjävlar skall inte tjäna pengar. Bara idioter köpte mer än en tvättmaskin.
Susanne hade blivit god vän med Sara, Svärdottern. Sara var 20 år och utbildad damfrisörska. Hon hade aldrig hunnit arbeta i sitt yrke för hon hade blivit med barn med innehavarens son och varit tvungen att gifta sig. Hon hade en ettårig dotter och hon och hennes man bodde i svärföräldrarnas villa för hennes man ville inte flytta hemifrån. Hon avskydde svärföräldrarna. De hade alltid fester och främmande till långt in på natten för svärfadern var en glad fyr. Sara fick aldrig vara i fred utan somnade i soffhörnet. Ändå var hon bitsk och rolig mot kunderna och en gång hittade hon en kondom när hon tömde byxfickor och viftade med den framför ögonen på Susanne. Susanne hade blivit blodröd när hon fattade vad det var. Annars var de som jämnåriga. Men när Sara skulle gå hem på sin lediga eftermiddag grät hon och tog tag i Susannes hand för hon visste inte vad hon skulle göra av sig.
Man måste ha pengar för att göra saker tillsammans. Susanne hade fattat det. Om man inte hade pengar blev man ensam. Om man till exempel inte hade någon bostad så hade man inte heller någonstans att bjuda sina vänner och följaktligen hade man inga vänner. Ju trevligare bostad desto fler trevliga vänner att bjuda hem. Det var sp mycket man kunde få ”på köpet”. Det var det som var hemligheten. Om man bara kunde lägga summan på bordet.

HON HADE börjat använda ett mycket ljust, skärt läppstift för att solbrännan skulle synas bättre. Hon var verkligen spänd på ögonfransarna nu. hon hade haft dem i tre veckor och doserat Karlssons klister varje kväll. De kom inte ur fläcken. Och hon hade hunnit skriva en hel del i anteckningsboken.
Folk tittade lite men ingen sa något. En kväll hade hon satt på mascara bara för att se hur det blev.
Hon hade glömt att hon inte kunde tvätta bort den för då skulle hon riskera att förstöra alltihop. Modern hade sagt åt henne att inte sminka sig så kraftigt. På jobbet hade innehavaren och hans fru börjat ära riktig mat. de åt alltid fläsk och bruna bönor. Disken var otroligt äcklig. Fläskslamsor och ättiksluktande brun sörja. Hon fick stå mitt i maskinavgaserna och skölja. En morgon kokade dessutom kaffet över och hon fick torka väggarna ända upp till taket. Kaffebönorna satt där som snuskorn. Hon började känna det som om hin mycket hastigt blev äldre. För sin lön köpte hon bara en massa dumma saker som hon inte hade någon nytta av. En tantbrosch med svarta pärlor till exempel. Hon hade hoppats mycket av det här men hennes ögon blev bara rödare. När Sara kom och ville presentera henne för en manlig kamrat, en ung framåt kille i presseribranschen blev hon så generad att hon gick och gömde sig bland kläderna som hängde färdiga för avhämtning. Hon undrade varför hon bara var så blyg för män? Om det bara hade lyckats med ögonfransarna. Då skulle hon bokstavligen vågat se vem som helst i ögonen.
Till sist gjorde det så ont att hon blev tvungen att försöka ta loss ögonfransarna. Det gick inte. Då hämtade hon en nagelsax och klippte lite här och där. Men ögonfransarna var fulla av hårda klisterklumpar. Hon blev tvungen att klippa bort alltihop. Sina egna också. Ända in till rötterna. Hon grät när hon såg hur hon såg ut. Bara svarta prickar där ögonfransarna varit och små skrivliga fjäll på ögonlocken. Det var för jävligt. Men ögonfransarna skulle nog växa ut igen. Och hon skulle förmodligen komma på något annat snart.
Själv växte hon ju fortfarande.