Det finns mycket skrivet om Åsa genom åren. En uppsjö av artiklar och recensioner. Mycket hittar man förstås på Nätet men långtifrån allt. Många gamla recensioner har vi inte tillgång till i digitaliserad form.
Att skriva gränserfarenheter. En studie i Åsa Nelvins och Eva Runefelts författarskap. Anna-Klara Bojö
Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i litteratur vid Göteborgs universitet 210917
Hösten 2014 gjorde SVT/Babel ett inslag om Åsa. En del av det filmade materialet kommer från den icke fullbordade filmen med arbetsnamnet Hjärtevännen som Folke Johansson och Leif Nelvin gjorde med Åsa i huvudrollen.
Ylva Gripenfelt. Sydsvenskan 15 oktober 19: Åsa Nelvin lär oss att litteratur kan vara liv på fullaste allvar
Den kultförklarade diktsamlingen ”Gattet” är en mästerlig skildring av barns utsatthet. Ylva Gripfelt läser dikter där det förflutnas ljud och lukter är alldeles intakta
Åsa Nelvins numera närmast kultförklarade diktsamling ”Gattet. Sånger från barnasinnet” ställer krav på läsarens uppmärksamhet. Genom de skräcklyriska bilderna talar ett diktjag uppfordrande till sin läsare: “Var med nu”, “Lyssna!”, “Ni måste förstå mig”, “Följ mig” – och håller henne sedan i ett fast grepp intill slutet. Diktsamlingen publicerades första gången på Norstedts 1981 strax efter Nelvins tidiga död och utkom en andra gång på samma förlag 2009. Nu återges den på nytt av Modernista med ett personligt förord av poeten Eva Runefelt.
Med det sinnliga språket, närgångna tilltalet och de mikroskopiska bilderna känns själva livet bitvis skrämmande tätt inpå i ”Gattet.” En svit precisa scener ur ett förflutet barndomsnu växlas med en serie känsliga betraktelser av drömmar. Det förflutna rör sig som vågor över pappret och är ibland alldeles nära, med minsta ljud, lukt, gest intakt:
Jag står vid fönstret. Håller mig fast i
karmen. Inte övermannas av fattningsförmågan.
JAG STÅR PÅ FEL SIDA.
– na-aj för hunnan har ju SAGT jaente
ska hanåt – men Ana da tösen?
Frun står i dörren,
ödmjukt träffad av spottstänk.
Morbror Alvar snuddar med två torra fingrar
(man hör skrapet)
vid mammas arm.
Dikten följer minnesprocessen och den sinnliga upplevelsen av verkligheten, och framkallar på så sätt ett eget, mångsidigt och flödande språk. Det är inte i första hand frågan om att utmana språket utan om att använda de språkliga medel som står till buds för att förmedla det upplevda.
“Gattet” i bokens titel refererar både till en trång gata i ett nedgånget kvarter någonstans i Skåne där diktjagets mormor bor med sin vuxna dotter Äster, men också till ett sinnestillstånd hos det äldre diktjaget. I centrum för både platsen, boken och sinnet står denna Äster, som med sitt Ä tycks fastnaglad vid talspråkligheten, i likhet med diktjaget
denna ”alfabetismens sista sommar”
Nelvin skildrar mästerligt barns tillvaro mot bakgrund av deras livsvillkor, såsom oförmögna att helt behärska språket, radikalt beroende av andras omsorger och underkastade deras sammanhang. Samtidigt visar hon att det är villkor som kan prägla även vuxnas liv. Och däri ligger Nelvins storhet: utgångspunkten i en mänsklig utsatthet snarare än ett barns specifikt, något som troligen bidrog till att hon så fritt kunde röra sig mellan genrer.
1969 debuterade hon med barnboken ”De vita björnarna”, som också är aktuell i återutgivning på Modernista, och utkom därefter med barnboken ”Det lilla landet” (1971) och romanerna ”Tillflyktens hus. En f.d. inneboendes erinran” (1975) och ”Kvinnan som lekte med dockor” (1977).
Misslyckade försök att undkomma påtvingade gemenskaper, såsom familj, släkt och ytterst sett det mänskliga förgängliga livet är återkommande motiv i Nelvins författarskap. I ”Gattet” är det Äster och diktjaget som på olika sätt försöker revoltera mot släkten och dess skam över sjukdom och fattigdom, men som var och en på sitt sätt oundvikligen förblir fast.
I ”De vita björnarna” finns i föräldrahemmet en port till en annorlunda och sagolik värld där huvudpersonen Kerstin efter många fantastiska umbäranden kommer till insikt om sin egen och det mänskliga släktets ondska och svagheter. Sagan, med dess uppdelning av gott och ont, suddas ut och Kerstin måste återvända till jordelivet.
Liksom på klassiskt barnboksvis, där ett förtroligt tilltal leder läsaren/åhöraren genom en fantastisk och ofta skrämmande värld, håller den närgångna rösten i ”Gattet” läsarens uppmärksamhet fokuserad genom de lyriska, ibland otäcka, ibland egendomliga bilderna. “Ni har sett det nu – hela min värld”, heter det mot slutet av samlingen, “Förstår ni nu?”, och till sist: “Följ mig inte längre.” Boken talar och läsaren lyssnar till punkt. Med ”Gattet” visar Nelvin att litteratur kan vara liv på fullaste allvar, som med rätta kräver något av oss.
Ylva Gripfelt
Stina Otterberg i DN 190511 om Gattet: Åsa Nelvin strömmade över alla gränser med barnets blick
Maria Montelius i Expressen 190624 om De vita björnarna: Världen där barn vill vara
https://www.expressen.se/kultur/ungkultur/hon-letar-upp-en-varld-dar-barnen-vill-vara/
Bernur (pseudonym för Björn Kohlström) 23 april 2019
Gattet. sånger från barnasinnet 2019. Åsa Nelvin. Modernista – Bernur
https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2019/04/gattet-sanger-fran-barnasinnet-asa.html?spref=bl
De vita björnarna. Åsa Nelvin. Modernista – Bernur 23 april 2019
Marit Kapla i ORD&BILD 23 maj 2019
Kritik: Åttiotalspoesi Plath, Nelvin & Bergström
http://www.tidskriftenordobild.se/ordoblogg/category/kritik-dikter-frn-ttiotalet
Mikael van Reis Göteborgs Posten 190729
För Åsa Nelvin kretsade allt kring barndomen
2016 gav Kulturrådet ut Swedish Poetry, en 76-sidig skrift med 31 svenska poeter från Wilhelm Ekelund till Åsa Maria Kraft. Syftet var att sprida svensk poesi och man har översatt texter från respektive författare till engelska. Från Åsa har man valt en av dikterna i Gattet
A heap of glowing intestines, unfurled like hefty flowers
lay on a wrinkled paper on the wax cloth
The run-of blood
collects in the folds of this former bread bag
and smells like copper coins.
Grandmother cleans the meat.
with a big pair of scissors
she cuts away all the gristle and tendons, anything
that cause problems
when the meat is chewed.
Her face
with nonexisting eyelashes
-I imagine that she has transparent eyelids like a cat-
seems by the end by the end to be in a trance.
The dog waits with the tongue
pulled in.
She eats lard
Översättning Johannes Göransson
2016 kom Bonniers ut med antologin SVENSK POESI under redaktion av Daniel Möller och Niklas Schiöler. Antologin är på 1072 sidor, innehåller ca 650 dikter skrivna av ca 200 poeter och spänner över 1500 år. Kriterierna för urvalet har varit konstnärlig kvalité och litteraturhistorisk relevans eller båda.
Åsa disponerar 5 sidor, 920-924 med Första drömmen: Eterstjärnan ur Gattet. Och dikt 35, också från Gattet: Min gudfar heter Kalle Anka
Stå i bredd. 70-talets kvinnor. Män och litteratur. 2014 Ebba Witt-Brattström. Norstedts förlag
”Boken tecknar en linje från sextiotalets könsrollskritik till postmodernismens kuppartade försök att utrota den kvinnliga erfarenheten i litteraturen. Förgäves, ty litteratur låter sig i likhet med feminismen, inte styras”
Ebba Witt Brattström skriver om två av Åsas böcker: Tillflyktens hus och Kvinnan som lekte med dockor ur ett feministisk perspektiv. (Sidan 54-62)
Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria. Jonas Ellerström. 2014. Ellerströms förlag. ” i Under tidens yta lyfter Jonas Ellerström fram ett sjuttiotal okända diktsamlingar från 1900-talet som visar den svenska poesins förbluffande variation och rikedom.” Åsa presenteras med en liten betraktelse som heter Flykten, minnet, återkomsten och en dikt ur Gattet.
Att göra av med sig själv. Texter om författarsjälvmord. 2007. Huvudredaktör Daniel Westerlund. Eolit förlag. Två texter om Åsa: Marie Öhman ”Där döden är närvarande finns det eviga livet” -Liv och död som motiv och språklig teknik i Åsa Nelvins textvärld.
Elise Ingvarsson Jag håller alltid något framför mitt ansikte- om Åsa Nelvins Gattet
SKBL. Svenskt kvinnohistoriskt lexikon. 1000 levnadsteckningar över svenska kvinnor och över utländska kvinnor, som varit verksamma i Sverige
Flyktlinjer, Aningar om språket och kvinnan Marianne Hörnlund1994.
Brutus Östlings bokförlag
”I personligt utformade essäer tecknas i denna bok en skönlitteraturens radikala kvinnolinje – från Emily Bronté till Åsa Nelvin och Ann Jäderlund. Det könsideologiska perspektivet överskrides dock genom den starka inlevelsen: det är en omutlig outsider som för pennan.”
Hundrade och en Göteborgskvinnor. Redaktion Lisbeth Larsson. Riksarkivet 2018
”Med Hundrade och en Göteborgskvinnor vill vi lyfta fram och ge ansikte åt några av de imponerande kvinnor som verkat i staden och som gjort en framstående gärning inom något av alla dess verksamhetsområde och utan vilka Göteborg inte hade blivit den stad den är idag. Bokens titel skall läsa som att det funnits oändligt många fler”
Åsa presenteras på sidorna 162-164
Niklas Rådström. Månadsjournalen maj 1992
Allt annat än tystnad.
(samma text publicerades i Lyrikvännen 6/02. Då under titeln Något om en försvunnen)
Egentligen kände jag henne inte alls. Jag träffade henne bara vid en handfull tillfällen. Allt annat är tystnad. Första gången jag träffade henne var på en maskerad. Hon var där tillsammans med en av mina vänner och jag vill minnas att de var klädda i mörka sekelskifteskläder. De var uppspelta som småflickor och sprang yra kring varandra. Lasse var också där, klädd i några av hans mors gamla paltor, nylonstrumpor och högklackade skor. De drog in honom i en skrubb för fnittriga förförelselekar. Kanske växlade jag några ord med henne, jag minns inte om vad. Men jag minns att hennes svar var korta och hårda som hos kvinnor vilka tycks alltför väl medvetna om sin egen frigjordhet.
Vid våra få senare möten fick jag ett liknande intryck. Mina skämt ville hon aldrig skratta åt, och det kan ju ha sina naturliga förklaringar. Men någonstans bakom hennes avvisande mask fanns en sökande nyfikenhet som visade att hon intresserade sig för mer än vad hon ville visa. Hennes kantiga lite sneda glasögon och den kyliga, ganska osensuella sminkningen kunde inte dölja ögonens stumma tal om både djup klarsyn och ett mållöst sökande efter värme. Jag vet inte, men jag minns hennes ansikte som gömmande något outsagt och i längden kanske man tröttnar på sådana människor om man inte känner att man kommit dem närmare.
Böckerna hon skrev bläddrade jag förstött i, någon läste jag från pärm till pärm. Det var inte det att de inte intresserade mig, men på den här tiden hindrade min rastlöshet mig ofta från att stanna upp inför sådant som kom i min väg. Jag läste några artiklar hon skrev och kanske någon intervju. Ofta sympatiserade jag med vad jag läste. Min goda vän berättade i telefon någon gång om ett besök hon gjort hos henne, om utflykter eller samtal de haft. Jag lyssnade men kan inte minnas något av vad som blev sagt.
Engång var hon på besök i Stockholm och vi bestämde att vi skulle träffas, hon och jag och vår gemensamma vän, på ett första klassens kafé nere i city. Kanske var jag lite berusad, uppklädd och på gott humör. Vi skrattade, drack kaffe och något därtill. Efter en stund kom jag in på tankegångar jag då emellanåt brukade förfäkta. Tanken gällde att det var hög tid för europeisk chauvinism igen. Jag brukade mena att om inte just vi bestämmer oss för att minnas vissa värden och riter, om vi inte bestämmer oss för att berätta vissa historier och sagor, så kommer ingen annan att göra det.
Allt det där kommer att uppslukas av den tröstlösa glömskan.
Jag pekade på de små rundlarna av pressat läskpapper som låg mellan kaffeservicens fat och koppar och sade: ”Om vi inte bryr oss om de här koppunderläggen så kommer ingen annan att göra det. De kommer att dö bort som alla de utdöda djurarter, alla de växter, tankar och drömmar som oförlåtligt förvunnit för oss.”
Vi skrattade lite åt detta mitt hyllningstal och så gled vårt samtal över i annat. Vi bestämde att de, dagen därpå, skulle komma över till min lägenhet på ett par glas. Sedan skulle vi fortsätta någon annanstans, jag minns inte längre vart.
När jag öppnade lägenhetsdörren för dem dagen därpå hade de köpt med sig en liten kaktus och en förpackning koppunderlägg till mig. Jag blev egendomligt rörd över de enkla gåvorna. Jag blandade vidlyftiga cocktails åt oss, men hon led av magbesvär och drack mycket lite. hon berättade att hon veckan därpå skulle till Paris och jag lovade att skicka en lista på vegetariska restauranger som jag nyligen fått i händerna.
Den där resturanglistan skickade jag aldrig, men ett vykort nådde mig några veckor senare. Det hade parisisk poststämpel, var tättskrivet men antagligen ganska trivialt till sitt innehåll, för jag kan inte minnas något av vad hon skrev. Sedan träffade jag henne aldrig igen. Jag tror att jag sände ett vykort med passande motiv till henne, men det var inte ett sådant kort som man förväntar sig svar på. Någon gång hörde jag något om henne på ryktesvägar, men mer var det inte.
Ett år senare ringde jag min goda vän från Skåne, där jag befann mig på ett tillfälligt arbete. min vän berättade att hon inte hört från henne på några dagar och att hon var orolig, viss om alla deras samtals halvt fördolda budskap. Nästa dag fick min vän bekräftelse om vad som hänt henne.
Hon hade haft en noggrannhet jag inbillar mig var typisk för henne, tejpat igen brevlådan till den lilla enrumslägenheten, klistrat remsor för fönster och dörrspringor och släckt ljuset. Sedan hade hon vridit på gasen och lagt sig att vänta. Hennes bror hade hittat henne och min vän grät tyst i telefonen. Jag förbannade någon eller något och försökte i mörkret känna igen en enda sak jag ännu kunde minnas namnet på.
De där koppunderläggen tror jag att jag kastade vid någon städning, men kaktusen försökte jag länge hålla liv i. Kaktusar kräver inte mycket, men den började en dag trots allt vissna och skrumpna. Växten förlorade sin spänst och fick den mjuka och slappa kroppen som hos en död stjärna. Katten jag då delade lägenhet med brukade stryka sitt huvud mot den svartnande stjärnväxten och drog sig snabbt tillbaka då en av taggarna stack till i dess nos.
På ett bibliotek såg jag, i sällskap med en bekant, en tid därefter några av hennes böcker ligga framme och jag ville säga något som: ”Hon var lustig, märklig. Det är ledsamt.” men vad finns egentligen att säga?
När jag nu, efter mer än tio år senare, läser de anteckningar jag då gjorde, önskar jag att någon då och då mindes henne. Människor kan, som hon, dö förgäves men de ska inte behöva ha levt förgäves.
Temanummer 2002 om Åsa som tillägnas de första 27 sidorna. En Photoshoppad Åsa på
fint omslag. Bild på Åsa iklädd mammas urgamla lopäls från femtitalet. (var fick de tag på den bilden?) En essä om Åsa på sju sidor av Krister Gustavsson som illustreras med en målning av Anna Sjödahl: Vår i hallonbergen. Som visar Munchs skrikande kvinna i en 2:a i Hallonbergen. En text om Åsa av Niklas Rådström (se ovan). I övrigt dikter ur Gattet och den fristående dikten Psyke från förstaden
Därför måste Åsa dö. David Stenbeck. Kvällsposten 2012:
https://www.expressen.se/kvallsposten/kultur/darfor-maste-asa-do/
Jagbyggaren. Maria Kuchen. Sydsvenskan 2009
https://www.sydsvenskan.se/2009-12-05/jagbyggaren
Populär Poesi 2018
https://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-5/asa-nelvin-gattet-sanger-fran-barnasinnet/
Dagens dikt 191014
https://poddtoppen.se/podcast/981119896/dagens-dikt/ur-gattet-sanger-fran-barnasinnet-av-asa-nelvin
Blendad.nu
Åsa Nelvin 