Om Åsa

Det här är ett försök till en kortfattad sammanfattning av Åsas liv  
Jag försöker minnas men mycket är dunkelt. Särskilt perioden kring vår mammas bortgång, då jag fyllde sexton, Åsa tio och hon periodvis bodde hos släkten i Skåne, är som ett svart hål. Kanske någon slags förträngning. Jag minns inte ens vem hon bodde hos eller hur länge.
Och det finns ingen att fråga.

Leif Nelvin,
Åsas storebror

Samtliga i texten insprängda dikter är naturligtvis Åsas.

 

förfäder4

 

Våra förfäder, Åsas och mina, kommer sedan evigheter från Skåne

På farfars sida från den feta myllan i trakterna öster om Helsingborg. På farmors sida, åtminstone delvis, från Österlen. Våra morföräldrar verkar ha levt i Helsingborg hela livet och våra föräldrar växte båda upp i Helsingborg.

Farfar, Frans, 1880-1963 Föreståndare på Systembolaget i Helsingborg. Vi såg på honom med oerhörd respekt. Kostym, fluga. Guldur i västfickan

farfar

Mamma sa inte du till honom utom kallade honom för Far
Han bjöd oss alltid på polkagrisrandiga karameller från en burk på chiffonjen men att han skulle leka med oss eller läsa för oss var otänkbart. Jag tror inte att jag var ensam med honom en enda gång.
När det var lämpligt tog han sin randiga badrock och knallade ner till Fria Bad för ett dopp. Men egentligen, när jag tänker efter, vet jag mycket lite om honom bortsett från att jag har hans släkttavla bakåt till 1700 talet

Min farfar rör sig bland glasdjuren, bland
bröstsockret, mjukt
som en stickad fågel
Hans gamla kofta är en duvhamn
Pipan är en näbb av ebenholtz
O Gud, han är så snäll
Han ger mig saft
i likörglas

Åsa i Gattet.

Farfar hade en hushållerska som hette Edith.
Edith var mycket vänlig emot oss men, liksom mormor, sa hon aldrig du till oss barn
Edith hade en osannolik förmåga att förvandlas till en skugga i tvårumslägenheten Eller var det en trea) på andra våningen i villan i Statena, när vi kom på besök.                      Hon hälsade när vi kom men sedan fanns hon liksom inte.
Jag fattade aldrig var hon sov.
Edith lagade alltid skivad ättiksgurka till söndagssteken och hade ett handslag som var så löst och fuktigt att nackhåren reste sig

Tant Elin,
hans hushållerska sen tjugo år
har mycket mjuka händer
trots att hon har
diskat, diskat, diskat i hela sitt liv.
När hon hälsar uppger hon fullständigt
sin hand.
Den ligger som ett spädbarns öra
mot ens fingrar

 

farmor 2

Farmor, Amalia Ottolina dog 1937, 55 år gammal . Åsa och jag har alltså aldrig träffat henne men jag har ett foto på mitt arbetsbord.
Hon var mycket vacker.

Jag känner mig flickaktig. Mitt underliv
är fullt av köttiga rosa stråveck
och små fina spetsar.
Jag är täckt av små röda hjärtan
Jag är som en barnvagn av människohud.
Min för länge sedan döda farmor
sitter som en kamé på min kropp.
Hon läste Courths-Mahler och Runa Beskow
med sin vackra nacke böjd.
-och vilken huvudvärk hon fick
O moderkakor som rulla ur ugnarna fulla
av följetänger…

 

 

Morfar, Gotthard född 1875, jag tror att han var tullbiträde men det är också oklart. Jag träffade honom bara någon gång som mycket liten men har ändå ett vagt bildminne. Han dog ungefär 1948 och Åsa träffade honom alltså aldrig. Jag har inte ens ett foto på honom.
Mitt starkaste minne av morfar är dagen han dog. Min mamma och jag befann oss i lägenheten i Ystad när dödsbudet kom per telefon. Jag var väl strax under tre. Min mamma skrek ut sin sorg på sängen i sovrummet och jag stod skräckslagen i dörren och såg på.

 

mormor nyMormor, Alma Martina, född 1879. Det betyder att hon var 72 när Åsa föddes. En trött, sliten kvinna. Och undra på det, hon födde en son och nio döttrar (varav två verkar ha dött mycket tidigt). Hon sa inte heller du till oss utan vill Åsa ha en smörgås, vill Leif gå ut med Ruff (hunden). Hon lekte aldrig med oss när vi var små men blev alltid mycket rörd när vi kom och hälsade på.

 

Mormor står stilla borta vid hon
med otillgängligheten inristad över kindbenen
och de knutna, drypande händerna mot marmorskivan
som om hon lyssnade till det rinnande vattnet

Mormor hade alltså hund. När en dog skaffade hon genast en ny. Alla hette Ruff.
Mitt uppdrag när vi hälsade på var att gå med Ruff till Fredriksdal som på den tiden var en skog, som jag uppfattade det.
Mormor bodde på Elias Follins Gata i Helsingborg. En smal kullerstensbelagd passage mellan två större gator.
Fast vi sa aldrig Elias Follins Gata.
Vi sa Gattet.

I Gattet tar man inte ett steg för långt.
Jag måste tala om för dig – i Gattet
faller man hela livet
Förlorad, heter det

Huset i Gattet var gammalt, slitet, smutsfärgat och snett med kolkaminer, kolmörka dass på gården, enbart kallvatten från husets enda kran i köket och en skavallerspegel i fönstret mot gränden..
Mormor släpade kol från källaren till kaminerna i varje rum, uppför en livsfarlig, jättebrant stentrappa. Grannarna slogs ibland, dunkade i väggarna så att morfars stora väggur skallrade.

Vem tillhör väggarna

Grannarna slåss
på andra sidan den tunna
köksväggen. Jag sitter
under en kåpa
av blekt, glasartat ljus
med handflatorna
lagda neråt. någon
får sitt huvud
dunkat mot bräderna
mindre än en meter
från mina taggiga nagelkanter,
och det uppstår en sällsam
e s o t e r i s k
vibration
som fortplantar sig upp
i köksbordets ben
och får mjölken
i mitt glas
att skvalpa.

Det var liksom Helsingborgs sista slum.
Mormor skulle inte alls ha behövt bo där.
Hon vägrade att flytta hur mycket hennes barn än tjatade.
Kanske beroende på att hon inte bodde ensam.
Moster Ethel bodde där också.
I kammaren med fönster åt Gattet.
Moster Ethel var galen, sinnessjuk, som man sa då. Hon hade väl någon diagnos men inte ens nu, efter ändlösa medicinstudier, kan jag, med minnet som grund placera henne i något diagnostiskt fack.

ethel

I begynnelsen
var Äster flickan på en äng. Gräset
var mycket högt, och nådde till Ästers,
på den tiden,
slanka höfter.
Hon ser in i kameran—ändå
är ansiktet svårt att urskilja.
Men vänster mungipa strävar neråt
i det där skeva, förgrämda
mosterleendet,
som sitter som ett mensurärr
i alla dessa systrars ansikten. Solen
bleker Ästers ögonbryn.
Hennes höga panna ser ut som om den var luden.
Hon trycker handledernas insidor mot höfterna,
som om hon ville skydda pulsådrorna.
Den ena axeln
är lite högre än den andra.
Hennes fötter, med de förmodligen vita
remsandalerna–är försvunna, som om hon
stod i ett kärr

Ethels sjukdom präglade Åsas och mina somrar när vi var små och tillbringade loven i huset vid Gattet. Vi var livrädda. Inte för Ethel utan för de uppträden hon gav upphov till.
Mentalsjukdom var en skam. Syskonen, och kanske mormor, skämdes för Ethel. På annat sätt kan jag inte förklara de ständiga bråken. Ethel var i och för sig extremt provocerande, obegripligt egocentrisk, ömsom krypande underdåning och fjäskig, ömsom aggressiv och gapig.
Det var säkert så att Ethel behövde behandlas med fasthet för att inte bli helt odräglig
men till och med när jag var mycket liten hade jag svårt att förstå de vuxnas märkliga och häftiga reaktioner på hennes beteende. Och jag vet att Åsa hade samma uppfattning.
På något sätt kunde Åsa identifiera sig med sin tossiga moster.

Plötsligt-
och den mörka farstun badar i ljus
Äster har öppnat dörren..
Ansiktet är helt utan skuggor.
Halsrosetten-som en överbliven körtel
under hakan.
ja/det är sant/vi är lika som munsår

Ethel kunde i princip inte visa sig utan att det blev bråk, särskilt om syskonen var i närheten.Vår egen mamma var nästan värst. Jag  misstänker att mormor stannade i Gattet för Ethels skull. Om Mormor flyttade skulle Ethel hamna på ”anstalt” enligt någon oklar logik.                                                                                                                                          Det var också vad som hände.                                                                                                         Till slut, vid hög ålder, kunde mormor övertalas att flytta till en modern bostad och Ethel hamnade mycket riktigt på anstalt och dog där så småningom.

Ethel fick ett riktigt tragiskt och sorgligt liv.

 

 

åke

Vår pappa, Åke. född 1919. Växte upp i Helsingborg. Två bröder. Gillade att spela fotboll och fiol och byggde, när han så småningom fick tid  och till min stora överraskning, en fin fiol.

P1000096

Basal utbildning (jag är lite osäker) som kompletterade med Hermodskurser. Sysslade med lagerfrågor som konsult. Reste mycket i jobbet. Hade en jättefin rosenodling i trädgården till vårt gula stenhus. Han ansågs bra i matte och blev vansinnig  när jag inte lyckades lösa mina räkneuppgifter.

Åke hade otur med sina kvinnor. En mamma som dog vid 55, en fru som dog vid 41 och en dotter som dog 30 år gammal.

Framförallt Åsas död tog mycket hårt på honom

Åke dog också tidigare än förväntat. 72 år gammal.  Avancerad ventrikelcancer (magsäckscancer) med bara några veckors överlevnad efter diagnos.

Min pappa måste ha varit ett ”lustigt barn”
Kanske lite underlig.
När farmor och farfar (h a n s mamma och pappa)
skulle gå bort
ville han aldrig gå med.
Framme vid korsvirkeslängan med den smörgula
putsen

(var den gul redan då?)
Vid Långvilkesgatan tjugofyra
(även kallad Liden)
ville han inte gå med in.
Jag tyckte inte om människor, säger han
än i denna dag.
Främmat
Trots att det bara var farfars far och andra fru
(h a n s farfar och styvmor)
som bodde där
jag tyckte inte om att äta andra människors mat.
Främmat

 

inga nelvin

Vår mamma, Inga, född 1919, växte alltså upp i Helsingborg. Grundskola, kanske någon kurs på Hushållsskola. Rätt duktig på att teckna. Jag tror att hennes dröm var att jag skulle bli dekoratör. Liksom sina fem systrar, bortsett från Ethel, gifte hon sig med en typisk medelklassman och blev hemmafru.

Men Inga var sjuk. Hon led av en sjukdom som kallas polycystisk njursjukdom som innebär att njurarna mer eller mindre snabbt transformeras till stora cystor, blåsor fyllda med urin, medan njurens funktionella vävnad alltmer decimeras. Om inget görs så dör man till slut i uremi, urinförgiftning, njurarna kan inte längre rena blodet. De kan bli stora som skokartonger och man kunde tro att Inga var kroniskt gravid de sista åren.

cystnjurar

Sjukdomen kan även gå med cystor på levern och med cerebrala aneurysm, försvagningar på artärerna till hjärnan som kan brista och ge upphov till deletära hjärnblödningar. Sjukdomen är autosomalt dominant ärftlig med hög penetrans vilket innebär att 50% av avkomman drabbas med relativt stor sannolikhet

Ingas sjukdom utvecklades innan man hade möjlighet till dialys och njurtransplantation och hon hade tidigt klart för sig att prognosen på sikt var usel. Hon genomgick flera stora palliativa operationer för att minska cystvolymerna och hade otaliga operationsärr praktiskt taget circumferent  i midjehöjd men man kunde alltså inte göra något för att stoppa sjukdomens progress. Hon låg på sjukhus i perioder och Åsa och jag hade då någon slags uniformerad hemsyster hemma som hjälpte oss. Ibland någon vi gillade. Ibland någon vi absolut inte gillade.
Tidvis hemma var Inga också mycket dålig och hade förfärligt ont vilket stressade resten av familjen oerhört.
Även när Inga fysiskt mådde bättre med avseende på sin njursjukdom så påverkades hon psykiskt av hela situationen med  humörsvängningar.

När jag lärt mig läsa
ska jag läsa högt för dig
ur KVINNOR SE UPP
En läkare lurade dig att köpa den
Han hade säkert procent på intäkterna.
Där står något om din sjukdom, tror du.

Mamma, mamma–vi glömmer det

Ibland när det blev extra besvärligt skickade Åsa till någon av mostrarna i Skåne och våren 61 inträdde på nytt en sådan situation. Inga försämrades mycket kraftig och avled på Saghlgrenska på försommaren, 41 år gammal. Jag hade nyss fyllt 16 och Åsa nyss 10 . Åsa fick inte komma hem. Hon fick inte vara med på begravningen av för mig grumliga skäl. Jag tror att man tänkte sig att hon skulle skyddas från starka känslor.

Det var säkert ett ödesdigert beslut.

Mitt sista samtal med mamma, det var märkligt formellt. Vi var ensamma i hennes rum på Sahlgrenska. Jag hade åkt dit på min moped för att säga adjö. Hon hade säkert tänkt ut på förhand vad hon skulle säga. Det sista var ”du måste ta hand om Åsa” Efteråt satt jag utmattad på golvet i den ödsliga korridoren utanför hennes rum. Några sköterskor passerade.

Ingen sa något.

Någon gång på 40-talet flyttade Inga och Åke till Ystad pga Åkes jobb. Inga var, som de allra flesta gifta kvinnor på den tiden, hemmafru.

45 föddes jag och några år senare flyttade vi till Göteborg, återigen pga Åkes jobb.
Vi hamnade på Hisingen, i ett sprillans nytt bostadsområde strax intill Slätta Damm.    Till stan fick man åka buss och spårvagn och över en jättestor bro. Nu anses läget centralt men då var det långt som till Orions Bälte. Annars ett bra ställe för barn att växa upp med många spännande lekplatser i de omkringliggande bergen.

På somrarna hyrde vi på Vrångö och i mitten på 50 talet flyttade vi in i en nybyggd villa inte långt från den första lägenheten.

huset.jpg

Åsa föddes 51 och vi var en ganska normal familj.  Mammas sjukdom hade ännu inte riktigt  gått upp för mig även om jag varit med henne flera gånger på kontroller på Dispensären som låg mitt emot Trädgårdsföreningen på andra sidan kanalen i centrala Göteborg. Kring det nya huset fanns inte så många barn i Åsas storlek och hon var nog periodvis rätt ensam, blyg och kanske rätt tillbakadragen. Så småningom började hon i samma skola som jag, Toleredsskolan, en stor skola med över tusen elever som låg på bekvämt gångavstånd hemifrån. Jag minns inte att hon hade några kamrater hemma i någon större utsträckning.

-Jag hade mycket svårt att följa uppmaningar och överhuvudtaget fatta vad folk sa till mig, skriver Åsa i DN 14 juni 75, (ibland tänker jag att jag är likadan själv)
-Hade dom inte pekat ut gröna tavlan för mig i skolan hade jag inte sett den. Jag tittade bara i golvet, på bänklocket eller på mina naglar, fortsätter hon.
När hon var blåsippsstatist på något skolevenemang vajade hon, hela tiden, åt fel håll i förhållande till den tänkta vindriktningen
Varför flabbade alla som dårar, skriver hon. Jag tänkte: Jag ska dö jag ska dö jag ska dö. Jag kommer att försvinna genom golvet de kommer att bli förvånade (på grund av mig) de kommer att bli skrämda
Jag missförstår, skriver hon längre in DN:s i artikel. Fortfarande är det såjag är så rädd att inte förstå att jag koncentrerar mig på folks röster till den grad att jag till sist inte hör vad de säger.
Vissa människor har läs-och skrivsvårigheter. De är ord-blinda. Jag förstår ofta inte vad jag hör. Jag är ett enda stort öra, griper förtvivlat efter ljuden för att hinna samordna dem innan det blir kaos.

Hemma var hon mycket på sitt rum och skrev, för hand och på sin gamla Halda. Jag misstänker att hon skolkade emellanåt.
Mamma ville att Åsa skulle gå i barnballet och det gjorde hon märkligt nog. Terminsfinalen var en uppvisning på Rondo. Mamma Inga, som var bra på att sy, hade knåpat med Åsas skira dress i månader och spänningen var stor när ridån gick upp: Där stod dom, alla hjärtknipande små ballerinor i sina flortunna dressar. Men Åsa hade vägrat att ta av sin stora, stickade, gröna vinterkofta och inget av dressen syntes.

ballet2

Jag var ett patetiskt barn, skriver hon någonstans. Dessutom hade hon en tendens till att läspa och skorra och blev skickad till talpedagog, redan som sjuåring, ner i skolkällarens fönsterlösa, skuggfyllda Alice-i-underlandet-korridorer. ”Till en lokal som såg ut som byggd för hemliga sammankomster”

Åsa ville inte genomgå konfirmationsundervisning och gjorde inte det heller.
Jag blev lite skakad av det. Inte för att hon inte gjorde det utan för att hon var självständig nog att låta bli och kunde argumentera för det medan jag hängt med som ett får för att alla andra gjorde det.

 

Bara för något år sedan körde jag förbi vårt gula tegelhus hus på Hisingen. En man stod utanför och grejade med brevlådan så jag stannade och berättade att mina föräldrar byggt huset på 50-talet. Jag blev genast inbjuden (jag hade inte varit i huset på trettio år) fick hälsa på hans fru och tillsammans gick vi igenom varje rum i villan.

På andra våningen fanns på vår tid en separat toalett som nu blivit ett badrum på bekostnad av garderoberna i det rum som var Åsas och som alltså gränsade till toaletten.

Annars såg mycket ut ungefär som när vi bodde i huset trots att flera familjer bott där efter oss och före den nuvarande. Men min pappas stolta rosenodling hade konverterats till parkering.                                                                                                                                    När jag skulle gå sa kvinnan i huset                                                                                            —  -Jag tror att jag har något som tillhör dig.
-Verkligen? Vad kan det vara? Hon försvann men  kom snart tillbaka med ett brev.
-Vi hittade det här i trossbotten på andra våningen för många år sedan..                               I trossbotten? Var brevet något som jag hade gömt som barn när huset byggdes?  Nä, jag ser snabbt att Åsa skrivit brevet. Hur hade det hamnat i trossbotten?  Åsa var ju mycket liten när huset byggdes.
-Kan det vara så att ni fann brevet när ni byggde om och Åsa garderob blev en del av ert nya badrum?                                                                                                                                      -Ja, så kan det nog vara.                                                                                                                  -Då Då har nog Åsa av någon anledning stuckit ner brevet genom springorna i golvet i garderoben och så kom det fram när ni bröt upp golvet för att bygga badrum.

P1130095 copy

En sådan märklig händelse. Ett sådant rörande brev. Jag blev rätt skakad. Som ett meddelande från en annan tid. Varför skrev hon det? Till vem, tänkte hon sig? Vem väntade hon på? Hon skriver under med Din Evigt Trogna Syrene.                                                                     Syrene??                                                                                                                                             Åsa skriver att i brevet att hon snart fyller tretton men det behöver ju inte stämma.       Är detta en del av hennes fantasier? Hennes drömvärld.                                                            I sin första bok, De Vita Björnarna, beskriver hon vårt gula tegelhus som förtrollat, huset var en port till en annan värld.

När fick Åsa reda på att hon hade ärvt samma sjukdom som mamma?                              Det är oklart men efter vad hon själv berättade skulle det varit mycket tidigt.             Innan hon själv blev tonåring, kanske redan innan mamma dog.

Redan 1957, 6 år gammal blev Åsa undersökt pga magont och röntgen skall ha visat begynnande polycystisk njursjukdom men man fann då inga egentliga funktionsinskränkningar. En ny undersökning i 15 årsåldern visade kraftig progress av cystorna, smärtor i vänster flank och kraftigt förhöjt blodtryck till följd av njursjukdomen.

Hur påverkade allt  detta henne? Hur påverkar det någon att som barn få reda på att man ärvt samma sjukdom som ens mamma dött i?

Saken togs egentligen aldrig upp hemma. Jag visste det inte ens om det från början.
Jag såg någon bok i hennes bokhylla, Mat när njurarna krånglar men hon ville inte tala om det. Inte med sina vänner heller.

Första gången vi verkligen talade om Åsas njursjukdom var långt senare, omkring 1977.
Åsa är hemma hos oss. Jag, min sambo Barbro och vår nästan nyfödde son, Oskar.
Åsa säger plötsligt
-Vill du känna på njurcystor?
Njurarna sitter ju bakåt ryggen men stora njurcystor kan palperas, kännas med händerna, på framsidan, genom bukväggen, fasta som tumörer.
Åsas var minst knytnävstora. Jag blev kall och varm om vartannat, chockad av det här konkreta beviset på hennes sjukdom
Hon läser min blick. Om hon har det kanske jag har det.
-Jag är säker på att du inte har det, säger hon
-Nu finns dialys och transplantation, påpekar jag.
-Ja, men jag tänker i n t e bli något slags vårdvrak!

I en anteckning från samma år skriver hon Vad det är hemskt att känna hur liver rinner ifrån en. Fort, fort och utan att någon ser, känner till, vet om det.

Våren 1967. Jag liftar runt Medelhavet och hade fyllt tjugotvå i Alexandria någon månad tidigare. Nu har jag tagit mig igenom Libyen på tvären, befinner mig i Tunis, och hyrt ett helkaklat rum i medinan.
Jag hämtar min post på American Express kontor.
Bild på tidningklipp
Brev från Åsa som precis slutat i nian.
Det första jag får upp är ett tidningsurklipp. Bild på Åsa som har kommit in på Scenskolan,
Statens skola för scenisk utbildning i Göteborg, på första försöket. Hon fyller snart 16, är den yngsta antagna någonsin och har fått dispens för låg ålder.
-Vafan?
Jag visste inte ens att hon hade sökt men jag visste att hon tränat med en gammal bandspelare i källaren i rummet bredvid tvättstugan där jag och min kompis Bertil brukade ha vårt Märklintåg. Dessutom hade hon fått teaterlektioner av Bernard Nyström men det hade jag inte heller haft riktigt klart för mig
-Det var det värsta. Ingen i familjen/släkten har sysslat med skådespeleri eller haft något något konstnärligt yrke överhuvudtaget. Kanske bortsett från mig som var i reklambranschen. Åsa kan inte ha sett så mycket teater heller. i Själva verket säkert mycket lite.

Åsa är jätteglad och börjar på scenskolan med stora förväntningar men det står snart klart att det inte blivit riktigt som hon tänkt sig. Ett skäl kan vara den stora ålderskillnaden i gruppen.
Åsa var ju i princip ett barn.
Många av hennes klasskamrater var vuxna, mogna människor.
Eller var hon på väg in i en depression?
Åsa slutar efter någon termin, sannolikt en kort bit in på andra terminen våren 68 och ger ingen övertygande förklaring
Vår pappa tar kontakt med rektorn på Scenskolan som flera gånger upprepar att Åsa har en unik fallenhet för skådespelaryrket.
-Om hon vill göra ett uppehåll i sina studier nu är det helt ok.
Hon kan söka igen när hon vill och kommer utan tvekan att bli antagen.

Ja, Åsa var nog på väg in i en depression. Hon söker hjälp på Lundby psykiatriska poliklinik:
Mottagningsanteckningen är mycket omfattande.
Bland mycket annat uppger Åsa att hon skriver en barnbok.
Psykiatrikern finner Åsa svårexplorerad. Han vill absolut, på något sätt, klassificera henne som typ och är inne på flera preliminära diagnoser. Bland andra, schizofreniformt sjukdomstillstånd.
Han vill veta om hon är vänster och om hon deltar i demonstrationer.
Han tycker att hon är hysteroid. (ungefär teatralisk, benägen att dramatisera vardagliga livssituationer.

På det hela taget säger anteckningarna betydligt mer om doktorn än de säger om Åsa.
Man skriver remiss till Psyk på Sahlgrenska och Åsa blir kallad dit någon månad senare.
Hon uppger där att hon nu känner sig bättre. Man föreslår ändå inläggning för observation.
Hon skrivs ut dagen efter, 21 mars 68:
Bedömmes vara i sitt habitualtillstånd (är som hon brukar) Väsentligen opåverkad. Inga depressiva symtom vare sig objektivt eller subjektivt.
Utskrives på egen begäran.
Recept på Valium 2 mg vid behov.

 

Mitt plebjeiska blod räddade mig.
Jag har inte så lätt för att dö.
Det är värre för gudarna som måste ha kärlek.
/…/
Jag sitter in köket och mitt hjärta
är inget annat än en tvättsvamp
Det har varit på bottnen, och kan suga upp
vadsomhelst.

Oavsett vad Psykiatrikerna på Sahlgrenska tyckte så var det nog ändå så att Åsa var deprimerad,
Tidvis säkert till och med mycket deprimerad. I vissa av Åsas anteckningar, även tidiga, kan man ana tankar på suicid och i senare anteckningar uttrycker hon närmast en kamp mot de här tankarna och tidvis svår ångest.

åsa röda glasögon copy 2 text

Våren 68, innan Åsa fyller 17 är hon dock, trots allt, anmärkningsvärt aktiv:
Hon slutar på Scenskolan, lämnar in manuskriptet på sin första bok och kontaktar
Friställds regissör för en roll.

 

En av Sveriges tidigaste teveserier hette Friställd.
Den gick i tio avsnitt 22/3-25/6 1969 och var då Göteborgs TV:s dittills största satsning.
Serien handlade, i korthet, om ett företag på en mindre ort som omorganiserar och om vilka konsekvenserna blir för de anställda.
Typisk dåtida socialrealism.
Just nu, april 2016, finns den att se i sin helhet på SVT:s Öppet Arkiv.
Manuskriptet skrevs av Bengt Bratt och Henri Högberg. Jackie Söderman regisserade.
Rimligen började man planera inspelningarna våren 68.
Åsa kontaktar alltså Söderman, får provfilma och erbjuds en av huvudrollerna, som Yvonne, den tjuriga tonårsdottern i filmfamiljen.

friställd
Recensionerna var inte oävna men någon mer teve blev det inte för Åsa förrän 2014,     45 år senare, då Babel gjorde ett tio minuters inslag om henne.                                    Däremot var hon med i flera radioprogram.

Boken som Åsa berättar om för doktorn på Psykmottagningen i Lundby är hennes första,
De Vita Björnarna. Hon lämnar in manuskriptet till förlaget, Raben&Sjögren någon gång på våren 68 i samband med att inspelningarna av Friställd startade.
Även detta slår ned som en bomb i den oförbredda familjen.
-Va? Har du skrivit en bok???
-Mmm. En barnbok.
Jo, Åsa hade skrivit en bok. De vita björnarna. Boken har drag av både Tolkien, CS Lewis och Lewis Carroll, författare som Åsa, det är jag helt säker på, ännu inte läst då hon skrev sitt manus.
Hon måste ha börjat med manuskriptet någon gång i 15 års-åldern eller kanske ändå tidigare.
Raben&Sjögren har antagit den och Åsa brevväxlar med Astrid Lindgren som då jobbade
som förlagsredaktör för barnboksutgivningen.
Till Åsa Nelvin som en gång kommer att bli en stor författare, inleder Astrid ett brev till Åsa och föreslår en del ändringar i Åsas manus
Även jag blir inblandad: Åsa vill att jag skall illustrera boken, Astrid ber mig inkomma med prov och jag skickar några skisser. Men Astrid blir inte nöjd. Hon tycker att min stil är ”för reklamig” vilket inte var helt fel eftersom jag då jobbade på reklambyrå
I stället får den då mycket kände illustratören Hans Arnold jobbet.vita björn.jpg

-Yvonne i Friställd DEBUTERAR MED BARNBOK, skriver någon tidning. Recensionerna är blandade. Någon dålig vilket gör pappa Åke vansinnig.
Han reser runt mycket i sitt jobb, går in i alla bokhandlar han stöter på, frågar efter Åsas bok, köper om de har den och kräver att de skaffar boken om de inte har den. Undrar hur många ex han köpte egentligen?
Han gav bort dem till sina affärsbekanta.                                                                                Själv är jag makalöst imponerad. Inte bara av boken utan av att hon lyckades genomdriva projektet.

1971 kom Åsa ut med en ny barnbok. Det lilla landet. Den här gången  på Bonniers förlag. Boken ingår i en serie barnböcker där man tänkt sig att även vuxna skulle få en viss behållning när de läste för barnen. Veronica Leo illustrerade.

lilla landet

1968 flyttade jag in i ett rivningshus på Torsgatan, nära Gasklockan i Göteborg.
Mitt över gatan låg Snusfabriken och snusdoften hängde ofta tung över området. Göta Älv flyter förbi alldeles intill och kajen som löper vinkelrätt mot Torsgatan kallas ”Döda skeppens kaj” pga alla gamla båtar som låg/ligger förtöjda där, en del bebodda. På den tiden fanns en jazzklubb i ett av dem och man luktade rök och mögel i veckor efter en kväll där.

Husen var hårt slitna, trevånings trähus, som Åsa skrev: med samma färg som rutten lök, fulla av unga hyresgäster, mest studenter, många fyllegubbar och någon bordell. Torrdass på gården. kallvatten. Gasspis i köken.
Värmen fick man fixa själv vilket vi gjorde med hjälp av fotogenkaminer kopplade till de gamla kakelungnarna. Rena slummen enligt vår pappa men hyran var bara femti spänn i månaden (+ femti spänn i vicevärdens ficka för att få kontraktet) Mindre än 1000 meter till Drottningtorget och på somrarna nästan idylliskt med syrener, några fruktträd och fartyg som dunkade ute på älven.

barbro

Jag flyttade ut 1972, Åsa flyttade in på bottenvåningen i samma uppgång. Kort därefter, 1973 skickade hon in manuskriptet till Tillflyktens Hus (Norstedts förlag) som hon segat med i flera år och alltså delvis är skriven i lägenheten på Torsgatan.
Till slut blev nog ändå Torsgatan för jobbig och efter ett år flyttade Åsa uppför en oändlig massa trappor till Kvarnberget i Nordstan, på Mjölnaregtan centralt i Göteborg till en liten lägenhet som var ”halvmodern” vilket i det här fallet innebar delad toa, värme, varmvatten. Ingen dusch men hamnutsikt.
Åsa skrev Flickan som leker med dockor här och omslaget visar just en av trapporna upp till Kvarnberget. I boken skildrar Åsa bland annat en relation med en man som förefaller kriminell men om han fanns i verkligheten är oklart. Jag träffade honom i varje fall aldrig och jag vet ingen annan som gjorde det heller.
Efter ett par år på Kvarnberget tröttnade Åsa och ville flytta.
-Till Mölndal.
Va? Jag trodde inte mina öron. Varför vill du flytta till Mölndal av alla ställen?
Mest tror jag att Åsa var trött på att bo halvtaskigt och ville ha en modern bostad och en liten lägenhet i Mölndal var vad hon hade råd med. Åsa ekonomi var ju inte så lysande trots att hon fick en del stipendier och jobbade deltid på Göteborgs Stadsbibliotek.
Hon hade en del andra knäck också: jag misstänker att hon  skrev kärleksnoveller under pseudonym för veckopressen,  tidningsbud, djurskötare jobb på kemtvätt. Så småningom fick hon dessutom Svenska författarfondens femåriga arbetsstipendium

Mikael van Reis i Göteborgs-Posten den 17 februari 2008
”Åsa Nelvin (1951–1981) minns jag från sjuttiotalet. Jag som andra passerade henne vid stadsbibliotekets utlåningsdisk där hon satt lite sfinxlik med stora glasögon. Hon utstrålade både integritet och tunnväggighet. I ett annars glest litterärt decennium skulle man ha koll på henne.”

Mölndalsäventyret blir inte så långt. Snart flyttar Åsa tillbaka till Göteborg och hamnar i Annedal.

Jag minns egentligen inte när Åsa började  skriva på Gattet                                                      från början skulle det bli en roman men efter några omskrivningar,  beslöt hon att konvertera till en diktsamling.

 

Augusti 1981
Åsa har inte hört av sig på några dagar, svarar inte i telefon och när hon inte dyker
upp till helgen blir vi oroliga.
Efter jobbet kör jag ner till hennes lägenhet på Carl Grimbergsgatan.

carl grimberg

Sensommargrönska. Höga, brusande träd och grusgångar. Hon bor på första våningen in mot berget
Jag knackar på. Inget svar.
Jag lånar en cykel på gården, ställer mig på den och kan se in.
Allt ser normalt ut men jag kan ju inte överblicka hela lägenheten.
Till slut får jag tag på någon slags vicevärd som släpper in mig. Tyst, välstädat. God ordning.
Men Åsa är inte där.
På sängen ligger en inramad målning (Åsa har inte målat den) som avbildar Åsa som ängel.
På en liten, liten lapp står det.
-Nu får det vara nog.
Jag åker till Dagis och hämtar ut Oskar just innan de stänger och vi åker
tillsammans till Åsas skrivarlya i Haga.
Ingen öppnar.
Jag åker hem till oss och lämnar Oskar till Barbro. Fortsätter sedan ut på Hisingen till min pappa, rapporterar läget och kör tillbaka till Haga.
Fortsatt inget svar när jag knackar.
Jag ringer polisen. De svarar som de väl brukar att vanligen dyker folk upp etc men jag lyckas övertyga dem och en bil stannar snart utanför
Det är kväll nu och mörkt. Poliserna bankar hårt på dörren till Åsas skrivarlya men inget händer.
Grannarna ropar oroligt
-VADÄRDET??
-POLIS, skriker polisen. Stanna bara inne hos er.
Sedan bryter de upp ytterdörren med en kofot och grannarna ropar igen
-VI HAR BARN HÄR!!!
-HÅLL ER BARA INNE HOS ER.
Dörren till lägenheten är dubbel, dvs först en ytterdörr och sedan, två decimeter
innanför, ytterligare en dörr till in till köket
Polisen får först inte upp den inre dörren men till slut ger den med sig och det visar sig att den är tejpad från insidan.
-GAS!! ropar poliserna, rusar in och slår upp fönstren, också de tejpade.
Grannarna skriker nu ännu mera upprört.
Jag går in. Tomt i köket och jag fortsätter in i rummet.
Åsa ligger delvis på en madrass på golvet till höger in i rummet. Hennes huvud vilar direkt på trägolvet
På golvet står en fin champagneflaska men bara ett glas, blomsteruppsättningar, sömntabletter och en liten skivspelare..
Hon har haft fest med sig själv innan hon dog.
Jag sitter en stund bredvid henne på golvet
-Vi ringer en läkare som kan konstatera dödsfallet, säger poliserna
-Behövs inte. Jag är läkare.
-Och du är säker på att hon är död?
-Jag är säker.

Obduktionen visar dödsorsak lysgas. Åsa njurar är i det närmaste helt cystomvandlade,
hon har praktiskt taget ingen fungerande njurvävnad kvar.

Kort tid efter Åsas död utkommer Gattet.
Hennes diktsamlig som hon arbetat med så länge.
Sista meningarna lyder

Följ mig inte längre. Det behövs inte
Jag är på väg till er

Leif Nelvin

åsa åldrar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.